Related Paintings of unknow artist :. | joseph bonaparte napoleons aldsta bror | Portrait of Antonina Radziwill | Still life floral, all kinds of reality flowers oil painting 47 | Orpheus and Eurydice | The Adoration of the magi |
Related Artists:
pehr hillestrom
Pehr Hilleström (1732-1816) var en svensk målare och vävare, professor vid Konstakademiens läroverk från 1794 och dess direktör från 1810. I unga år var han en av Sveriges främsta gobelängvävare men övergick sedan till måleri. Han är mest känd för sina vardagsskildringar av sin tids levnadssätt. Han målade pigor och tjänstefolk som arbetar, överklassen i de fina salarna, enkelt folk i stugorna och bilder från olika bruksmiljöer. Genom det räknas han som den största skildraren av den gustavianska samtiden. Pehr Hilleström är far till konstnären Carl Petter Hilleström och farfars farfars far till Gustaf Hilleström. Pehr Hilleström föddes i 1732 Väddö, Roslagen, troligtvis den 18 november. Han växte upp under fattiga omständigheter på Väddö prästgård vid sin farbror som var kyrkoherde där. Han var son till en militär och äldst i en syskonskara på 12 barn. Hans far råkade redan 1719 i rysk fångenskap men hade 1723 lyckats återvända till Sverige och då tagit sin tillflykt till brodern på Väddö. 1743 flyttade familjen Hilleström från Roslagen till Stockholm, där Pehr, 10 år gammal, sattes i lära hos tapet- och landskapsmålaren Johan Philip Korn (1727-1796) samt mellan åren 1744-1747 även hos den invandrade tyske solfjädermålaren Christian Fehmer. Utöver detta fick han även undervisning vid kungliga ritareakademin där Guillaume Thomas Taraval (1701-1750) och Jean Eric Rehn (1717-1793) var läromästare. Efter inrådan från Carl Hårleman sattes Hilleström 1745 i lära hos Jean Louis Duru (-1753). Duru var hautelissevävare och hade kallats till Sverige för att göra textila utsmyckningen av Stockholms slott. Tanken var att Hilleström skulle utbildas till Durus medhjälpare. 1749 visade Hilleström upp ett första läroprov som visades upp för deputationen som gillade det så mycket så att han fick en belöning på 180 daler kopparmynt. När Duru dog i slutet av 1753 så fick Hilleström fullborda den påbörjade kappan för tronhimmelen i det kungliga audiensrummet. Han var då så skicklig att det knappt kunde märkas någon skillnad mellan hans och hans lärares arbete. Lönen var blygsam men vid 1756 års riksdag fick han samma årslön som Duru hade haft, och han fick en beställning på ett vävt porträtt av Hårleman utfört i hautelisse. Åren 1757-58 var Hilleström på en längre och för tidens konstnärer sedvanlig studieresa till utlandet. Färden gick till Paris, Belgien och Holland, bland annat med en vidareutbildning i gobelängteknikerna som mål. I Paris blir Hilleström erbjuden att studera måleri i François Bouchers atelj??, men störst intryck tog han där av genre- och stillebenmålaren Jean-Baptiste-Sim??on Chardin, som undervisade honom vid franska målarakademien. Väl hemma i Stockholm fortsatte han visserligen att göra tapeter, mattor, stolsöverdrag och dylikt för hovet. Men så småningom fylldes slottet behov av vävnader samtidigt som Hilleström fortsatte studera måleri.
Anne Vallayer-Coster
French Rococo Era Painter, 1744-1818,was an eighteenth-century French painter. Known as a prodigy artist at a young age, she achieved fame and recognition very early in her career, being admitted to the Royal Academy in 1770, at the age of twenty-six. Despite the negative reputation that still-life painting had at this time, Vallayer-Coster??s highly developed skills, especially in the depiction of flowers, soon generated a great deal of attention from collectors and other artists. Her precocious talent and the rave reviews?? earned her the attention of the court, where Marie Antoinette took a particular interest in Vallayer-Coster's paintings. Regardless of her closeness to the ancient regime and France's hated monarch she survived the bloodshed of the French Revolution. However, the fall of the French monarchy, which were her primary patrons, caused her banishment into the shadows. Anne Vallayer-Coster was a woman in a man??s world. It is unknown what she thought of contemporaries who admitted her to the confraternity, and made her an honorary ??man??. Her life was determinedly private, dignified and hard-working. Occasionally she attempted other genres, but for the usual reasons her success at figure painting was limited
Henri-Pierre Picou
(27 February 1824 - 17 July 1895) was a French painter born in Nantes.His oeuvre began with portraits and classical historical subject matter but he later moved on to allegorical and mythological themes.He was an academic painter and one of the founders of the Neo-Grec school, along with his close friends Gustave Boulanger, Jean-L??on G??rôme, and Jean-Louis Hamon, also academic painters. All of them studied in the workshops of both Paul Delaroche and later Charles Gleyre. Picou's style was noticeably influenced by Gleyre. While the rest of the group generally painted classical and mythological subjects, Picou also received commissions for large religious frescoes from many churches, including the Église Saint-Roch. His artistic debut was at the Salon in 1847. The next year he was awarded a second-class medal for his painting, Cl??opâtre et Antoine sur le Cydnus. Also known as Cleopatra on the Cydnus, it is commonly regarded as Picou's masterpiece. This showing at the Salon in 1848 was written about by the critic Th??ophile Gautier, who felt that the subject matter was too ambitious, but also said that "As it is, it gives the best hope for the future of the young artist, and ranks among the seven or eight most important paintings of the Salon.In 1875 the painting was exhibited in New York, and afterward found lodgment on the walls of a private art gallery in San Francisco.Picou maintained a large workshop in Paris on the Boulevard de Magenta, which provided him room to work on his expansive frescoes. His popularity continued to rise and he went on to win the Second Prix de Rome in 1853 for his painting, J??sus chassant les vendeurs du Temple (The Moneylenders Chased from the Temple), and another second-class medal for his Salon painting in 1857. From his debut in 1847, he was a regular at the Salon, showing almost every year until his final exhibit in 1893.He has been called the most fashionable painter towards the close of the Second French Empire